Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av ingvar sjölund - 12 februari 2013 08:33

Den lilla pojken och några andra


Olle

Solen kom fram bakom jordhögen på grannens tomt och lyste rakt genom det stora trädet.

Trädet rörde sina grenar i vinden.

På väggen dansade skuggor.

En fluga hittade något intressant att utforska på Olles näsa.

Olle vaknade och såg hur indianernas andar dansade på väggen i hans rum.

Han hade fått en bok av pappa och mamma där han läste om en indian som hette Hjortfot.

Hjortfot rörde sig så tyst i skogen så ingen kunde höra honom.

Hjortfot kunde också tala med andar.

Olle förstod att andarna som Hjortfot talade med var de som dansade på väggen i hans rum.

Han hade berättat för pappa om andarna på väggen.

Pappa hade skrattat och sagt att de bara var vinden som rörde på grenarna i det stora trädet och när solen lyste igenom trädet blev det skuggor på väggen i hans rum som rörde på sig.

Olle såg dock att pappa inte var riktigt säker på det så Olle trodde dock fortfarande på att de var indianernas andar.


Han hörde hur mamma och pappa pratade och skrattade i köket.

Visst ja idag skulle vi åka och bada. Att bada är jätte roligt.

Mamma öppnade plötsligt dörren.

Klä på dig och kom och ät, vi skall åka och bada idag.

Olle tog på sig sina kläder och dansade in i köket.

Här kommer vår egen Tarzan skrattade pappa.

Mamma log och tittade på honom.

Är Tarzan hungrig?

På hans tallrik hade mamma lagt upp mat och han kände sig med ens jätte hungrig.

Plötsligt var det något som han glömt.

Det var något med pappa.


Olle räknar


Det var något med hur gammal pappa var.

Pappa var gammal visste han men inte jätte gammal.

Olle var sju år.

Han visste också hur mycket sju år var.

Om han räknade fingrarna först på en hand då fick han fem fingrar och fem år.

Om han sedan fortsatte på den andra handen och räknade sex på första fingret och sedan sju på nästa finger hade han räknat alla sina år.

Han visste också hur man skrev 1,2,3 och så vidare och att man kallade dem siffror, men man kan också kalla dem tal. Hans ålder skriver man med siffran 7.

Om han fortsätter  att räkna på sina fingrar så skriver man 8 och 9.

Men sedan finns det inga siffror mer.

Jo det finns en siffra till som betyder ingenting och den skriver man med 0.

Siffran 0 är jätteviktig ändå för den används för att skriva för större tal än 9.

För tal större än 9 använder man två eller fler siffror.

Efter 9 fingrar blir det så att man skriver 1 först och sedan 0 och då har man ett tal som är 1 mer än 9.

För när man skriver för det sista fingret så skriver man då först 1 och sedan 0.

Det kallas för tio.

Olle tyckte först det var väldigt konstigt.

Men han började förstå hur det hängde ihop om man skulle räkna jätte många fingrar.

Han förstod att en människa har 10 fingrar.

Om han vill räkna alla fingrar på fler händer, t.ex både hans och mammas fingrar så sätter man efter att ha räknat alla hans fingrar 10 för hans sista finger.

För första fingret på mammas händer blir det då 11 och fortsätter sedan med 12, 13 fram till 19 men sedan blir det för sista fingret  2 först och sedan kommer det speciella 0 och då blir det 20.

Om han då ville fortsätta och räkna pappas fingrar också så blir det för första fingret 21 och fortsätter sedan till 30 för sista fingret.

Olle hade också lärt sig att använda tal.

Man sade t.ex tjugo om talet 20.

Olle hade nu lärt sig alla tal ända upp till hundra där det blev tre siffror och skrevs 100.

Olle tyckte det var jätteskojigt med tal och siffror.

Han hade även lärt sig något som heter ”gånger”.

Om han ville behövde han bara använda sina egna händer när han skulle räkna jättemånga år.

Han visste att första gången blev det 10 för hans sista finger.

Andra gången blev det 20 för  hans sista finger.

Farfar är jättegammal så då brukar han använda sina händer många gånger när han skulle räkna hur många år farfar är.

Han visste att farfar är 63 år så att han får använda sina händer hela 6 gånger och sedan använda en hand till att fortsätta på och räkna till 3.


Olle och farfar


Farfar hade levat länge och kunde berätta gamla historier.

Farfar kunde berätta att när farfar var liten precis som Olle nu är fanns det nästan ingenting.

Det fanns ingen TV och inga datorer.

Olle frågade vad farfar brukade göra då?  Farfar skrattade och sa att han fick använda sin fantasi.

Vad är fantasi frågade Olle?

Den som hittar på nya saker eller ser saker som andra inte ser.

Den som ser indianernas andar på väggen har fantasi log farfar.

Har jag fantasi då?

Farfar skrattade, ja du har fantasi.

Om man har fantasi kan man göra mycket och man kan också bli väldigt duktig.

De som lyckats med svåra saker har mycket fantasi.

Pappa är ju väldigt duktig så han måste väl också ha fantasi fast han inte ser indianernas andar?

Fast egentligen verkar det nästan som han inte riktigt trodde själv på att det var skuggor från det stora trädet.

Men kan aldrig vara riktigt säker log farfar.


Olle och pappas födeldsedag


Olle tuggade på mammas goda köttbullar.

Han började tänka på vad det var som han hade glömt.

Det var något med hur gammal pappa var.

Hur gammal är pappa frågade han?

Pappa såg lite konstigt förlägen ut.

Pappa tittade på mamma.

Jag är 36 år idag.

Vad menade pappa med att han sa idag?

Plötsligt förstod Olle.

Pappa fyller ju år idag.

Han hade alldeles glömt bort det.

Han måste ge pappa någon födelsedagpresent.

Han glömde alldeles bort att äta.

Men så kom han ihåg farfar.

Farfar hade sagt att han har fantasi.

Jag kommer kanske att hitta på något.

Pappa tittade utforskande på honom.

Vad tänker du på sa pappa?

Inte någonting särskilt mumlade Olle.

Pappa skrattade, Tarzan blir man inte riktigt klok på.

Mamma log och tittade på Tarzan.

Tarzan har mycket fantasi och är väldigt duktig på att läsa och på att räkna.

Olle skruvade förläget på sig.

Just nu kände han sig inte särskilt duktig då han hade glömt bort pappas födelsedag.

Mamma glömde nästan aldrig någonting.

Hon hade säkert köpt en present åt pappa och Olle hade ingenting.

Hon hade packat både pappas och hans badväska och i den fanns både pappas korsord och Olles favorit båt förutom badbyxor och handdukar förstås.

Olle funderade febrilt på en födelsedagspresent åt pappa.

Hoppas min fantasi hittar på något.

I bilen på väg till badstranden var Olle helt upptagen av pappas födelsedagspresent.

Han brukade ofta se skojiga djur efter vägen och brukade fråga pappa och mamma vad det var.

Men nu såg han ingenting och var alldeles tyst.

Vad Tarzan är tyst idag mår du inte bra?

Det är inget fel på mig sa Olle.

Pappa tittade på mamma och skakade på huvudet.

Jag tycker det ska bli jätteroligt att få bada sa pappa.

Ja det ska bli jätteroligt instämde snabbt Olle för att inte pappa skulle tycka det var någonting som var fel.


Olle hittar födelsedagspresent


Pappa och mamma hade hittat en jättefin sandstrand som de brukade åka till när de skulle bada.

Det brukade nästan aldrig vara några andra människor där så de hade ofta stranden för sig själva.

Olle rusade på en gång ner till vattnet med sin båt.

Det var en fin båt som han hade fått av pappa och mamma när han fyllde 7 år.

Det var en segelbåt som han kunde ändra på seglen via en radiokontroll.

Han hade en lina fäst i båten och linan kunde han rulla upp och ut med ett gammalt kastspö som han hade fått av pappa.

Det gjorde att han kunde segla båten jättelångt ut och han behövde inte vara rädd att tappa bort den.

Nu var det inte lika roligt som det brukade eftersom han funderade på pappas present.

Då såg han något som blänkte till i sanden.

Han sprang fram och tittade.

Där låg en jättefin snäcka.

Den ska pappa få.

Men presenter brukar man slå in i något.

Plötsligt såg han ett jätteblad.

Det blir bra.

Kanske det finns några fina grässtrån som går att använda som snören.

Han knölade på med paketet tills det såg riktigt bra ut.

Idag hade han tur.

Han hittade en fin blomma som han lyckades få fast på paketet.

Nu kändes det genast bättre.

Han drog in båten till land och sprang till pappa och mamma.


Pappas födelsedag


Mamma hade tagit med goda smörgåsar.

Hon hade dukat och gjort väldigt fint.

Men var har du varit så länge undrade mamma.

Vi började nästan bli oroliga.

Olle tog fram presenten som han hade gömt under tröjan.

Grattis på födelsedagen pappa.

Pappa blev väldigt glad och kramade om Olle.

Mamma log och tyckte att Olle var en riktigt fin pojke.

Men så plötsligt förändrades hennes ansikte och hon började leta i sin väska.

Hon blev alltmer orolig och fundersam.

Jag har visst glömt pappas födelsedagspresent.

Det är konstigt jag förstår inte. Olle och pappa tittade förundrat på varandra.

Mamma brukar aldrig glömma något.

Men så plötsligt skrattade hon och tog fram ett paket.

Nu lurade jag allt er.

Pappa öppnade sina paket och han blev så rörd att han nästan började gråta.

Han kramade om de båda i en stor kram.

Vi är en så fin och bra familj. Mamma pussade pappa och även Olle fick en puss av mamma.

Nu kändes allt så bra igen.

Olle såg en gammal tall som vände sina knotiga krokiga grenar upp mot himlen bakom mammas hår som vinden vände och vred i.

Ovan för tallen såg han ett moln som solen lyste på och plötsligt sprack molnet upp i leende och såg ner på de alla tre.


Olle upptäcker något

Olle sprang ner till stranden och fortsatte att segla.

Han kom längre och längre bort från pappa och mamma.

Men han kunde fortfarande se dem.

Han var så upptagen med båten så han upptäckte inte först vad det var.

Han såg något väldigt konstigt som låg i sanden.

Han gick närmare.

Nu såg han vad det var.

Det var fingrar på en människa som stack fram ur sanden.

Olle blev alldeles stel av skräck och sprang så fort han kunde till pappa och mamma.

Pappa och mamma såg hur han sprang och förstod att någonting var fel.

De började också springa för att möta Olle.

Det ligger en döing i sanden där borta skrek Olle.

Vad är det du säger?

Kom jag skall jag visa er.

De gick alla mot stället där Olle hade sett fingrar på en död människa som låg begravd i sanden.

De stannade alla till när Olle pekade.

Mamma och pappa ryste till.

Vi måste titta närmare på det här sa pappa.

Mamma tog Olle i handen och pappa gick sakta fram mot kroppen.

När han kom närmare blev han fundersam.

Han gick fram och började borsta bort sand.

Han vände sig lättat om.

Det är ingen människa utan en stor docka kanske en skyltdocka som föreställer en liten flicka.

Plötsligt från ingenstans dök en underlig man upp.

Han gick fram emot pappa.

Pappa tittade upp och såg hur mannen betraktade honom.

Plötsligt skrattade mannen till, ett obehagligt skratt och pappa kände en rysning och ilning längs ryggen.

De rödsprängda ögonen hade en stickande mörk blick.

Hon är min, hon är min väste han.

Pappa ryggade till.

Förlåt vi bara undrade.

Hon är min sade han och närmade sig pappa allt mer.

Pappa skyndade tillbaka till Olle och mamma.

Mannen böjde sig ner och grävde upp dockan.

Hon är min sade han och gick med dockan.

Pappa och mamma och Olle tittade på varandra.

Vad var det där?

När de tittade upp var mannen försvunnen.

Det kändes inte så trevligt att bada längre så de packade ihop sina grejor och åkte hem.

Det var en obehaglig och underlig figur vi mötte idag sa pappa.

Konstigt att begrava en docka i sanden.

Det är bäst att vi åker och pratar med polisen.

De åkte alla iväg till polisen.

Polisen lyssnade och skrev upp vad de berättade.

Polisen tyckte också det var en underlig figur.

Tack för att ni kom hit och berättade.

Vi skall hålla ögonen öppna.


Einar


Einar betraktade de två ungdomarna som gick tätt omslingrade på gatan nedanför fönstret.

Han kom ihåg så kunde han och Eva också göra.

De hade träffats när de var unga och hade levt en stor del av sitt vuxna liv tillsammans.

Einar tänkte då på hur de hade hela framtiden framför sig och hur de planerade för sig själva och barnen.

Men något tog slut mellan dem.

Einar kunde inte peka på vad det var.

När barnen hade blivit stora och lämnat dem ensamma med varandra kände han ett tomrum som växte mellan dem. Han kunde inte förstå vad det var.

Tiden gick och de satt ofta tysta när de satt tillsammans.

Eva måste väl också känna som mig tänkte Einar.

Det var som om samtalet hade tagit slut emellan dem.

Han kunde dock inte närma sig deras problem och prata med Eva.

En dag sa Eva.

Einar vi kan inte leva tillsammans längre.

Vi pratar inte längre med varandra.

Jag tror det är bättre att vi lever våra liv var för sig.

Vi är fortfarande vänner men vi kan inte ha det så här.

Einar hade på något sätt hoppats att det skulle bli som förr när de skrattade åt varandra och kunde ha roligt åt små bagateller.

Men han förstod att Eva hade rätt.

Det gick inte att vända tiden tillbaka.

Eva flyttade till en lägenhet.

Hon kunde ringa någon gång men då var det praktiska problem om några av deras förut gemensamma saker.

De löste allt sådant utan några större problem.

Någonstans älskade han dock fortfarande Eva och han kände en tagg av saknad när han såg på de två ungdomarna. Han hade bott i huset ett tag men lessande på gräsklippning och en trädgård som han aldrig hade förstått sig på.

I bouppdelningen hade han behållit huset.

Han sålde de till ett bra pris som han kände sig nöjd med.

Han flyttande också till en lägenhet inte långt från polishuset så han kunde promenera till jobbet.


Kaffeautomaten hade tystnat för länge sedan.

Han kom inte ihåg vad han hade valt för kaffedryck.

På automaten fanns en hel uppsjö av olika drycker med många olika namn.

Det var dock ingen större skillnad på dem och han blev sällan överaskad.

Han tog sitt kaffe och gick in på sitt rum.

Han brukar komma tidigt och var ofta ensam en stund innan kollegorna kom.

Han tyckte det var skönt att vara ensam och brukade då ofta komma på uppslag och idéer.

Han bläddrade i sina papper om en rapport om en man som hade gömt en skyltdocka på en badstrand.

En liten pojke hade upptäckt fingrar som stack ut ur sanden och trott att det var en död människa.

Pappan hade dock grävt fram dockan.

En underlig obehaglig figur hade dykt upp från ingenstans och sagt att dockan var hans.

I sitt polisliv hade han stött på de mest konstiga personer.

Han kände dock ett sting av oro.

Vad kunde en sådan människa ta sig till?

Kanske det inte räckte med dockor.


Olle cyklar

Olle brukade cykla till skolan.

När det regnade skjutsade pappa eller mamma honom.

Det var inte så långt och det var inte så mycket trafik då skolan låg i samma bostadsområde som han bodde i.

Pappa och mamma hade dock noga sett till att han var försiktig och noggrann.

Olle hade förstått hur farliga bilarna är och att de kommer jättefort.

Det finns motorcyklar och cyklar också som han måste tänka på.

Det gällde att han körde på höger sida och att han kontrollerade noga när han skulle över vägen.

På vintern cyklade han inte och då skjutsade pappa eller mamma honom.

Han kunde också gå någon gång.

En dag när han cyklade fick han punktering.

Luften pyste plötsligt ut från framdäcket som blev helt tomt på en gång.

Satans cykel skrek Olle.

Olle hade lärt sig de flesta svordomarna av pappa.

Fast det visste inte pappa om.

Olle brukade lyssna i smyg på när pappa höll på med något och inte trodde att Olle lyssnade.

Olle måste gå tillbaka hem med den förbannade cykeln.

Nu kommer jag försent till skolan.

Olle traskade hem med cykeln och svor hela vägen.

Han var redan på dåligt humör.

När han steg upp på morgonen upptäckte han att han hade glömt att göra läxan till idag och nu kommer jag försent till skolan.

En gammal tant kom gående med en rullator.

Små pojkar skall inte svära förmanade tanten.

Det ger jag fan i sa Olle.

Olle kom hem.

Jag måste väl låsa cykelfan ändå annars kan den bli stulen.

Han hade glömt att låsa sin förra cykel.

Dagen efter var cykeln borta när han skulle till skolan.

Det var visserligen en gammal cykel som han hade fått av en grannpojke då grannpojken fick en ny cykel.

Men pappa och mamma blev jättearga på honom.

Man måste alltid låsa sin cykel när man lämnar den hade de sagt och han skämdes oerhört.

Han ville gärna ha kvar sin cykel trots att cykel just idag skulle punka.

När Olle kom till skolan skyndade han direkt till klassrummet.

Det hördes en massa stoj och glam.

Han öppnade dörren och han märkte att fröken inte hade kommit.

Vad skönt tänkte Olle då gjorde det ingenting att jag är sen.


Fröken


Fröken kom efter att Olle hade satt sig i sin bänk.

Hon såg alldeles konstig ut.

Förlåt att jag är sen men jag har pratat med rektorn.

Det hände mig något väldigt obehagligt när jag gick till skolan idag.

Helt plötsligt fick jag syn på några fingrar som stack fram under en buske.

Är det någon människa som är död tänkte jag.

Jag gick försiktigt fram och helt plötsligt dök det upp en obehaglig figur.

Han tog tag i mig och såg på mig.

Det var väldigt otrevligt och jag blev väldigt rädd.

Han skrattade till och det var inget trevligt skratt och så väste han, hon är min.

Han tog tag i fingrarna och drog fram en skyltdocka som föreställde en liten flicka.

Han upprepade, hon är min.

Sedan var han plötsligt borta.

Jag kände att jag måste prata med någon.

Så jag gick direkt till rektorn när jag kom till skolan.

Det är därför jag blev sen.

Det blev alldeles tyst i klassrummet och alla tittade på varandra.

De tyckte jättesynd om fröken och alla gick fram till henne.

Hon började gråta.

Jag orkar inte ha någon lektion nu. Ni får rast nu.


Olle berättar


När Olle kom hem från skolan upptäckte han att det inte blev några förhör på läxan som han hade glömt att göra. Han tyckte jättesynd om fröken som hade upplevt nästan samma sak som han själv. När han tänkte på hur arg han hade blivit och svurit när han fick punka så skämdes han. Den gamla tanten som kom med rullatorn måste ju tycka att jag var hemsk. Hoppas inte pappa och mamma får veta något. Han berättade för pappa och mamma om vad fröken hade varit med om. De blev väldigt fundersamma. Du måste vara försiktig Olle. Vi ska skjutsa dig till skolan varje dag. Vi skall naturligtvis laga punkteringen på cykeln. Men du får inte cykla långt med cykeln.


Olle och farfar


Olle slutade skolan innan pappa och mamma kom hem från sina jobb.

Det fanns en fritidsgård som inte låg så långt från skolan som han kunde gå till.

Men ofta gick han till farfar och farmor efter skolan.

Farfar och farmor var så gamla att de hade slutat arbeta.

De tyckte både det var jätteskönt att inte behöva arbeta något mer.

Fast farfar var så gammal så var han ändå bra på att gå.

Han brukade möta Olle ibland när Olle slutade skolan.

Jag är ändå ute och går brukade farfar säga.

Olle tyckte det var trevligt när farfar mötte honom.

Det fanns alltid något som man kunde prata med farfar om.

Farfar och han hade hemligheter tillsammans.

Olle kunde berätta saker för farfar som inte pappa och mamma visste om.

En gång svor Olle när han tappade en glass på marken som han hade fått av farfar och farmor.

Var har du lärt dig att svära frågade farfar.

Jag har lärt mig av pappa när han inte visste om det.

Då skrattade farfar.

Det ska bli vår hemlis sa farfar.


Olle och farfar spelar


Farfar tyckte om att spela olika spel.

Han hade lärt Olle hur man spelar kort och hur man spelar schack.

Olle var riktigt duktig på kort.

Han kunde komma ihåg vilka kort som man spelat och vilka som fanns kvar.

Farfar sade att det var viktigt att veta det om man skulle bli en bra kortspelare.

Farfar vann oftast men ibland kunde Olle vinna.

Farfar blev inte sur när Olle vann utan tyckte att Olle var duktig.

Han hade lärt sig att spela schack också.

Farfar sade att schack är som ett krig och figurerna som man spelar med är bönder, soldater och hästar.

Den som först fångade den andres kung så han inte kom undan hade vunnit.

Den ena sidan är de vita och den andra de svarta.

Den som var vit fick alltid börja.

De olika figurerna rörde sig på olika sätt beroende på vilka de var.

Olle lärde sig snart hur figurerna skulle röra sig.

Men det var svårt tyckte Olle.

Farfar hjälpte honom ofta.

Det gick inte att vinna över farfar.

Han hade alltid tänkt på något som Olle hade missat.

En dag kommer du att vinna över mig sa farfar.

Du börjar bli bättre och bättre på att spela.

Olle kunde inte begripa hur han skulle kunna vinna över farfar men började ändå förstå hur man kunde få de olika figurerna att arbeta tillsammans och hjälpa varandra och samtidigt försöka hindra farfars figurer.

Olle tyckte det var jätteroligt att spela då man verkligen fick fundera.

Det är bara skicklighet som gör att man vinner när det gäller schack sa farfar.  


Mannen


Han kände hur olusten bredde ut sig.

Det var länge sedan han städat.

En kompakt smuts fanns överallt.

Disk fanns sedan flera dagar.

Gammal smutstvätt låg här och där.

På den gyllene tiden när han hade haft ett jobb och en flickvän såg det inte ut så här.

Då kunde hon komma hit och då älskade de i en säng med rena lakan.

Han hade haft ett hyfsat jobb och han klädde sig fint.

En dag hade hon sagt att hon hade hittat någon som hon sade hade mycket pengar och dessutom var mycket trevligare än han. 

Han som hade haft det så bra med henne.

Han hade varit ute på olika ställen och försökt ragga upp någon trevlig kvinna.

Någon gång hade han fått en herdestund.

Men något mer hade det inte blivit.

En dag kallade chefen in alla på jobbet och sa att för att företaget skulle kunna vara lönsamt så kunde inte så många som det nu var få finnas kvar.

Han var en av dem som var olönsam och fick sluta.

Han hängde ett tag på arbetsförmedlingen.

Det var han tvungen till för att få pengarna från kassan.

De som satt där bakom sina skärmar delade mest ut fina broschyrer.

Något mer gjorde de inte.

Förutom att få sin lön.

Till slut tog stödet från kassan slut och han fick gå till det sociala.

Han fick pengar till hyran så han kunde bo kvar.

Men så mycket mer blev det inte. 

Han hade kvar en gammal dator som han hade skaffat under den gyllene tiden och som fortfarande fungerade.

Han hade inte pengar till att använda internet men han hade från den gyllene tiden laddat ner filmer och bilder som han fortfarande kunde titta på.

Han var ofta ute och drog runt på staden och i olika parker.

Där kunde han sitta timtals på någon bänk som han hittat.

Han hade ingen lust att gå hem till sin smutsiga lägenhet.

Han betraktade de välklädda och snygga människorna som passerade.

Många av dem hade säkert någon hemma som de kunde älska med då och då och som städade och höll fint.


Mannen hittar skyltdocka


Han kände någon konstig känsla när han såg små flickor.

Det var något speciell med dem.

Han hade några sådana nedladdade på sin dator.

Han förstod att man inte skulle titta på sådant men han kunde någon gång kasta en blick.

En dag när han var ute och rotade efter tomglas såg han något som låg bakom en buske.

Det var någon som hade kastat en skyltdocka som föreställde en liten flicka.

Den var naken och riktigt tjusig.

Han tog med henne hem.

Han ställde henne i ett hörn som han gjorde rent så han kunde se på henne då och då.

Det blev inte lika ensamt nu längre.

Han satt på bänken och såg på de fina människorna.

Om man skulle skoja lite med dem så att de får något annat att tänka på.

Man kanske skulle kunna skrämma upp dem.

Han njöt av tanken.

Han kom inte på något just då men tanken hade slagit rot i honom.

När han kom hem såg han på flickan i hörnet.

Hon var ju hans nu.

Då fick han idé man skulle kunna använda henne.

Hon var väldigt naturtrogen så man kunde lätt ta henne för en riktig människa.

Folk blir ju väldigt rädda för döda människor.

Flickan levde ju inte så då passade det bra.

Om man skulle gräva ner henne och låta något sticka fram.

Om de kom förbi en sådan där fin person så skulle säkert han eller hon bli rädd och tro att det var en döing som låg där.

Han kände sig riktigt upphetsad av tanken.

Han gjorde något försök att gräva ner henne men det var svårt då han bara hade en sked att gräva med.

Han måste fundera.


Mannen använder sin skyltdocka


Han var ute på en sandstand och där gick det bra.

Han hade sett en familj som var där.

Han hade sett hur trevligt det hade haft tillsammans och han kände att de behövde något som skrämde upp dem.

Han lurade bakom en buske.

Pojken hittade henne.

Han njöt i fulla drag när han såg dem.

Han klev fram och lyckades även skrämma pappan ordentligt.

Men bäst var det när den där ordentliga och fina skolfröken kom förbi busken där han lagt flickan.

Han lyckades verkligen skrämma henne.

Han kom ihåg hur rädd hon blev när han kom fram och tog i henne.

Han kunde se henne framför sig när han dök upp.

Han skrattade gott när han tänkte på det.


Farfar funderar


Farfar var ofta ute och promenerade.

Han hade alltid velat röra på sig och hålla sig i form.

När han var yngre joggade han ofta men nu tyckte han det kändes skönt med en lungnare promenad.

Han hade naturligtvis ett namn, han hette Ivar, men alla kallade honom farfar.

Även hans son brukade göra det.

Han hade ingenting emot det, tvärtom tyckte det kändes trevligt att vara äldsta familjefar.

Han brukade under sina promenader se olika människor.

Det var välklädda herrar, även damer i karriären som promenerade rask till närmaste restaurang för en snabb lunch. Men det fanns även de som inte arbetade.

Det var unga damer med barnvagn.

Studenter eller skolungdomar som inte just då studerade.

Pensionärer som ibland var spänstiga som han själv, men även de som hasade sig fram långsamt med rullator.

Men där fanns även sådana som i arbetsför ålder av någon anledning inte hade någon sysselsättning alls i form av arbete eller av studier.

De kunde sitta på en skamfilad parkbänk i djupa samtal om de stora livsfrågorna med någon frände under en öl. Någon annan rotade efter tomburkar och glas.

Någon hade gästats av John Blund och intog vilan utsträckt på en bänk eller på gräsmattan.  

Farfar brukade ofta fundera på dessa människor.

Han hade arbetat som läkare på en allmän mottagning.

Där kom han i kontakt med de mest skiftande livsöden.

Människorna hade ofta helt andra problem än de problem som de gick till honom med.

De visste inte om det själva, men han hade genom åren fått en stor människokännedom.

Han brukade försiktigt styra in samtalet på dessa problem och många blev förvånade och insåg hur lite de visste om sig själva.

De kunde plötsligt prata om det som egentligen var deras problem med läkaren på andra sidan bordet. 

Andra förstod ingenting och blev närmast irriterade.   

De hade ju ett problem som läkaren skulle lösa och ingenting annat.


Farfar möter mannen


När han gick sina promenader hade han lagt märke till en underlig figur som brukade sitta på en parkbänk i närheten av ett dagis.

Personen hade en underligt obehaglig utstrålning.

Farfar hade mött hans blick en gång och tittat in i ett par mörka stickande ögon.

Farfar kände det hat som dessa ögon utstrålade.

Barnen kom ut på gården.

Farfar såg hur mannen betraktade barnen.

Mannen fick ett lustfyllt obehagligt uttryck i blicken.

Farfar rös när han förstod vad den här mannen skulle kunna göra.


Mannen och små flickor


Stanken i lägenheten var fruktansvärd.

Den trängde ända ut till trapphuset.

En granne hade ringt till hyresvärden och klagat.

Det hade kommit någon och ringt på men han var inte hemma.

Han var sällan hemma nuförtiden.

Han stod själv inte ut med lukten.

Även nätterna kunde han tillbringa någon annanstans än i lägenheten.

Han åt sporadisk.

Han kunde komma över någon korvring på affären intill.

Ofta lyckades han få med sig maten från affären utan att betala.

Han kunde betala för någon billig grej i kassan samtidigt som han smusslade med sig mat som han stoppat på sig.

Han brukade tillbringa dagarna intill ett dagis.

Han kände en underlig pirrande känsla när han betraktade småflickorna när de var ute och lekte.

Om man kunde få med sig någon sån där liten sak kunde man säkert göra roliga saker.

Det skulle säkert vara mycket intressantare än med skyltdockan.

Tyvärr uppstod aldrig något bra tillfälle.

Barnen var aldrig ensamma utanför dagiset.

Han funderade på hur han skulle bära sig åt.

Men han kom inte på något bra sätt.

Det brukade passera en del människor.

De flesta tittade bort men han hade lagt märke till en äldre gubbe som hade betraktat honom. 

Den äldre mannen hade fångats hans blick och han kände sig obehagligt berörd.

För en kort sekund kom han ihåg att han en gång haft rena kläder och att han inte luktade.

Barnen kom ut på gården och den underliga pirrande känslan kom när han såg småflickorna.

Han kände lust att få göra något med en av dem.

Skyltdockan var ju inte levande men de där var ju något helt annat.


Farfar och Johan kontaktar Einar


Farfar kom ihåg att hans son Johan hade pratat om en underlig figur som de träffat på när de badade.

Nästa gång han såg mannen utanför dagiset ringde han upp Johan.

Hans son arbetade som journalist.

Johan kunde kanske komma ifrån och kolla upp mannen.

Det gick bra och de båda studerade mannen.

Johan tittade in i de stickande ögonen och plötsligt mindes han hur en obehaglig figur hade dykt upp bakom en buske. De beslöt att de skulle ta kontakt med Einar en gammal vän till farfar.

Farfar ringde polisstationen.

Han kopplades till Einar.

Efter att ha pratat om ditt och datt och gamla minnen styrde farfar in på mannen med skyltdockan.

Farfar berättande om uttrycket i mannens ögon när han betraktade flickorna.

Einar kom ihåg när han läste rapporten om skyltdockan och hans tankar om vad en sådan figur skulle kunna göra. Einar lovade att ta uti med saken och de avslutade samtalet.


Einar tar in mannen på förhör


Einar ringde till dagiset och berättade om mannen på parkbänken. 

De hade sett figuren och beslutat att hålla koll på barnen.

Men de var väldigt tacksamma för Einars samtal.

Einar beslöt att göra något åt saken.

Det borde gå ta in honom till en pratsund.

Han ringde några samtal.

Björn och Paul var ute på uppdrag i krokarna runt dagiset.

De parkerade bilen och strosade upp till mannen på bänken.

Redan på flera meters håll kände de lukten.

Farbror ska få följa med för att prata inledde Björn.  

Jag har inte gjort något muttrade mannen.

Farbror har skrämt barn och skolfröknar fyllde Paul i.

Lite skoj är väl inte olagligt tyckte mannen.

Det är bäst att farbror kommer med.

Mannen blängde på de båda och reste sig motvilligt. 

En kväljande stank slog emot dem.

Tur att vi har platsskydd i baksätet tänkte Björn.

Som tur var det inte så lång väg till stationen.

Det är bäst att farbror får tvätta av sig innan vi kan prata.

En kvinnlig polis tog hand om mannen.


Mannen på polistationen


Han såg de båda polismännen när de närmade sig honom.

Vad vill snutarna mig?

Får man inte sitta ifred.

Han kände en stor olust när han satt i bilen.

Han hade aldrig tyckt om poliser.

En poliskvinna tog dock emot honom.

Hon hade riktigt härliga lökar och i övrigt inget fel.

Var riktigt vänlig. 


Mannen duschar


Farbror kan ta av sig sina kläder här sade hon.

Du har duschen där borta och här får du en handduk och rena kläder finns där intill duschen.

Hon lämnade honom.

Han kände sig förvirrad.

Han kom inte ihåg när han hade duschat sist.

I hans lägenhet gick inte duschen att använda.

Han började långsamt klä av sig.

Kläderna hade nästan vuxit fast i kroppen och det var med svårighet som han fick lös dem.

Han såg den vidriga högen på golvet och sin egen eländiga gestalt.

Nu kändes lukten och allt var som en overklig dröm.

Han klev in i duschrummet.

Där var allt skinande rent.

Han tittade ner på sina svarta fötter.

Han hade glömt hur man tvättade sig och fick verkligen fundera på hur han skulle göra.

Allt fanns dock där.

Han började minnas att han för länge sedan brukade göra sig fin för tänkta fruntimmer.

Hon såg riktig härlig ut poliskvinnan tänkte han.

Han skrubbade och skrubbade och började se skinnet komma fram.

Håret var tovigt och han fick jobba länge med det. 

Till slut tyckte han att han var klar.

Han tog på sig de rena kläderna och kände sig underligt fräsch.

Allt kändes så overkligt och han sjönk ner på en bänk.


Einar förhör Peter


Hon kom in och han lommade efter henne.

Einar väntade i förhörsrummet.

Hon visade honom hans plats och satte sig bredvid Einar.

Hon knäppte på bandspelaren och förhöret kunde börja.

Einar frågade om namn och formalia.

Peter Johannson, 53 år, bosatt på Ringvägen 10.

Peter nickade.

Mannen mitt emot honom tittade utforskande på honom.

Konstigt nog kände han sig riktigt hyfsad.

Det var riktigt skönt att få tvätta av sig.

Du har antastad och skrämt en skolfröken och skrämt en familj på badstranden samt skrämt barn på ett dagis började Einar.

Peter tittade ner i bordet.

Vad säger du om det, Peter fortsatte Einar.

Det var bara på skoj svarade Peter.

Var det på skoj som du hängde utanför dagiset?

Peter tittade ner i bordet.

Det var nog någonting annat jag tänkte på då erkände Peter för sig själv.

Vad tänkte du på när du satt där?

Peter svarade inte.

Peter kom ihåg de tankar han haft.

Allt kändes så overkligt, de tankar han haft då och hans hat mot alla de fina människorna och hans egen nedgångna illaluktande person.

Nu när han kände sig så fräsch var det nästan som om han ville ge upp allt.

Han kände att hans motstånd började ebba ut.

Einar och poliskvinnan upplöstes i en dimma och han sjönk ihop på bordet. Förhöret avslutas sade Einar och hon knäppte av bandspelaren. Låt honom vila ut i arresten.


Peter i arresten


Han vaknade av att luckan i arrestdörren öppnades och en bricka med vatten och mat kom in.

Var är jag?

Hungern gjorde sig påmind.

Lite mat är nog bra.

Han var riktigt hungrig.

Maten tog slut snabbt.

Bättre än korven från snabbköpet.

Han tog upp funderingen.

Han hade inget minne av hur han hade kommit hit.

Konstigt ingen lukt.

Hans stank hade varit hans följeslagare länge.

Han kom ihåg att någon hade kallat honom Peter.

En äldre man hade suttit mittemot honom och frågat honom.

Så kom han ihåg poliskvinnan.

Han kom ihåg hur hon hållit i honom när hon lade honom på britsen.

Han var inte vaken då.

Allt var som i en dröm.

Han tänkte på hur han haft det.

Lägenheten luktade fruktansvärt så han kunde inte vara där.

Hur han sov ute eller i något trapphus.

Han tänkte på hur nedgången och svag han hade blivit.

Han kände ofta hur hjärtat slog konstiga slag.

Kanske jag har hjärtflimmer.

Han åt och drack dåligt.

Han somnade igen. Han såg sig själv när han var utanför dagiset.

Plötsligt var där en liten flicka.

Nu ska vi ha skoj tänkte han.

Han lade fingrarna runt halsen på flickan och började klämma till men vaknade just då. Han rös till när han kom på vad han kunde ha gjort.

Hjärtat slog några konstiga slag.

Allt är bättre än det liv jag har levat tänkte han.

Det måste ha varit något slags förhör.

Han kom ihåg hur poliskvinnan hade slagit på en bandspelare.

Den äldre mannen hade frågat honom vad han tänkte när han satt på parkbänken utanför dagiset.

Han kunde inte svara.

Sedan hade allting bara försvunnit.

Lika bra att jag talar om alltihop för den äldre mannen.

Jag kanske måste till sjukhus och låta någon undersöka hjärtat.

Jag kan inte återvända till mitt förra liv.

Då är det bättre att hamna i fängelse.

Jag får ju mat då och slipper lukten. 

Plötsligt kände han ett konstigt tryck över bröstet.

Rummet blev mörkt och han ramlade ihop på golvet.


Peter på sjukhuset


Telefonen ringde.

Läkaren som var en gammal vän till Einar meddelade att Peter hade fått en hjärtattack och att han skulle stanna på sjukhuset ett tag.

Vi får vänta med förhör och eventuellt åtal tills han har blivit bättre.

Just nu var faran undanröjd för att Peter skulle ställa till med något.

Han ringde dagiset och skolan.

Han ringde och ordnade med fastighetsägaren så de kunde sanera lägenheten.

Han meddelade också den sociala myndigheten om läget.

Peter trivdes riktigt bra på sjukhuset.

Han fick ligga i en ren säng och fick bra mat.

Dessutom fanns de en del snygga sjuksystrar som han kunde titta på.

De hade också ett TV-rum där han kunde tillbringa sin tillvaro.

Han hoppades att han skulle få stanna här länge.

Han kunde ju få vara så där lagom sjuk.







Av ingvar sjölund - 12 februari 2013 08:31

Kort förord till berättelsen   ”Någonstans någon gång”


Någonstans i vår galax Vintergatan finns det funderande och tänkande varelser på en planet som kretsar runt en gammal stjärna.

Livet började för länge sedan långsamt att slå rot på planeten.

Under lång, lång tid utvecklades livet och långsamt formades den intelligenta, tänkande och funderande art som nu kallar sig Ivaner. 

Det finns många andra intelligenta arter på planeten men Ivanerna är de enda som funderar på hur de själva kommit till och hur livet har uppstått på planeten.


De kallar sin planet för Hellis och sin sol kallar de för Nava.

Ivanerna är lika oss människor på många sätt.

Kanske de rent av är människor.


Planeten som de bor på kallar de Hellis men den skulle kunna vara jorden och den stjärna som värmer planeten och ger den liv skulle kunna vara människornas sol men Ivanerna i vår fantasi kallar den Nava.

Om vi vill kan vi säga att Ivanerna är vi människor men i vår berättelse och fantasi har de ett eget liv.

Berättelsen ”Någonstans någon gång” handlar om några Ivaner eller människor.

Du bestämmer själv.

I denna berättelse och i vår fantasi kallar de sig Ivaner men det har ingen betydelse för berättelsen.

Du kan betrakta dem som människor om Du så önskar.


Ivan      Intelligent, tänkande och funderande art på planeten


Hellis    Ivanernas hemplanet runt den gamla

            stjärnan Nava


Nava     Ivanernas namn på sin sol som är en gammal gul stjärna


Heon    Ivanerna kallar sitt år för Heon


Deon    Deon är Ivanernas namn på sitt dygn


Nias     Ivanernas namn på natten


Dias     Ivanernas namn på dagen


Kuron   Den varma och ljusa delen av Heon när Nava står högt på himlen, Ivanernas sommarhalvår


Voron   Den kalla och mörka delen av Heon när Nava står lågt på himlen, Ivanernas vinterhalvår


Teok    Hellis måne


Teon   Den tid det för Teok att kretsa ett varv runt Hellis


Kraften /Livsanden 


           Kraften eller Livsanden finns i allt levande. Den lämnar det levande när döden kommer. Den styr våra 

           känslor och handlingar. Kraften har en ljus och en mörk sida. Den ljusa är kärlek, medekänsla,

           omtanke, osjälviskhet medan den mörka sidan är hat, vrede, girighet, själviskhet. Den ljusa

           och mörka sidan finns i oss alla


Karib   Djur med långa bakben som ofta tar sig fram hoppande, väldigt lik vår hare





”Någonstans någon gång”


Aen


Aen kisade i det starka ljuset från Nava.

Navas gula ljus bredde ut sig över ängen som låg framför honom.

Aen upptäckte en Karib som snabbt förvann in i det höga gräset.

Han såg ofta Kariber som med sina långa bakben hoppa omkring på ängen.

Aen tänkte på Beva.

Han kände sig alltid så lugn och glad tillsammans med henne.

Han kände att de hörde ihop.

Jag tror nog att hon känner det också tänkte han.


Ivanerna


På Hellis hade livet börjat någon gång för länge sedan.

Olika arter hade under evolutionens påverkan utvecklats och Aen är en Ivan.

Evolutionen hade inneburit att Ivanerna så småningom hade utvecklats till att gå upprätta på två ben.

Det som tidigare varit framben hade istället kunnat frigöras för att användas till annat, och händer och långa känsliga fingrar hade utvecklats.

Ivanerna har genom sitt språk och sitt sammarbete som enda art på Hellis även genomgått en kulturell evolution. Vilket innebar att de kunde dokumentera tidigare släktens kunskap och omdana naturen för sina egna syften.

De brukade ofta samtala med varandra om detta och om livet på Hellis och hur Nava som med sitt ljus och sin energi och värme skapade det.


Nava och Hellis skapelse


Aen tänkte på att även Nava en gång skapats.

I vår hemmagalax Vintergatan som är en ganska vanlig galax både till storlek och utseende finns förutom milliarder stjärnor också enorma mängder gas ur vilket ofta stjärnor bildas.

För länge, länge sedan fanns ett jättelikt kallt moln av gas i Vintergatan.

I gasen fanns alla de ämnen som är grunden för livet.

Något, kanske en stjärna som exploderade, störde molnet som långsamt började dra sig samman av sin egen tyngd. Efter lång, lång tid formade sig gasen till en skiva som roterade samtidigt som gasen i centrum på skivan blev allt tätare och tätare och varmare och varmare ju mer som gasen drog sig samman.

Sammandragningen hejdades inte utan fortsatte.

Till slut blev det dock så tätt och så varmt att en kärnreaktion tändes och stjärnan Nava föddes.

I och med att Nava skapades upphörde sammandragningen.

I skivan runt Nava fanns det gas kvar ur vilken planeten Hellis sakta kunde bildas och planeten kom då att rotera runt Nava.

Visst är det fantastisk, vi är en del av allt detta tänkte Aen.

Nava är bara en av de miljarder stjärnor som finns i galaxen och Hellis är bara en av de miljarder planeter som finns där.

Undrar, på många av dessa planeter det finns arter som tänker samma tankar som vi gör?

I hela universum finns det miljarder galaxer.

Ändå består min kropp av atomer som finns överallt i universum.

Vår art Ivanerna, Nava och universum är av ett och av samma ursprung.


Aen och Beva


Aen kände Beva inom sig.

Det var som om Beva tänkte samma tanke som han själv gjorde.

Han vände sig om och Beva stod där.

Hon log och Aen kände den där konstiga värmen inom sig.

Han blev alltid glad när han var tillsammans med henne.

Du överraskade mig sade Aen.

Det var inte så svårt skrattade Beva.

Du var så upptagen av dina tankar.

Aen upplevde Beva som om det alltid fanns ett ljus omkring henne.

Hennes ansikte och hår glänste i ljuset från Nava och ögonen glittrade.

Aen kunde ofta känna Beva inom sig och ibland även hennes tankar.

Han undrade om Beva kände likadant.

Han frågade henne.

Hennes ansikte stelnade till och ett eftertänksamt uttryck visade sig.

Plötsligt glittrade de vackra ögonen till och hon svarade, javisst är det så. 

Jag har ofta undrat om du känner likadant svarade hon.

Aen kände den starka värmen inom sig och med en okontrollerad rörelse omfamnade han Beva som svarade på hans känslor med att häftigt trycka honom till sig.


Eron


Eron böjde sig ner och plockade upp något från marken.

Han funderade på Kraften eller som den också kallas Livsanden.

Är det den som gör att vi ibland kan känna andra Levaners tankar undrade han.

Han visste att Kraften var något som fanns i alla levande varelser.

Det var som om den var själva livet.

Kraften lämnade den varelse som dog.

Han hade varit med sin far när han lämnade honom.

Han kom ihåg förändringen som skedde i dödsögonblinket.

Det var som om en skugga drog förbi hans fars ansikte och kroppen föll ihop.

Kraften har en ljus och en mörk sida och finns hos alla Levaner.

Den ljusa sidan är kärlek, medkänsla, omtanke och osjälviskhet medan hatet, fruktan, vreden och misstänksamheten är den ljusa sidans mörka motsats.

Alla bär vi både på den ljusa och mörka sidan tänkte han.

Han var medveten om att han själv ibland hade mörka tankar och känslor men han strävade alltid efter att ta fram den ljusa sidan av Kraften inom sig.

Plötsligt kände han ett varmt ljus och såg för sin inre syn hur hans son Aen och Beva omfamnade varandra. Han tyckte mycket om Beva och var väldigt glad över att Aen hade funnit henne.

Iana, Aens mamma hade lämnat dem.

Eron kände den djupa smärtan som ibland kom över honom när han tänkte på henne.

Hon och Beva var väldigt lika vandra.

Han tänkte ofta på Iana när han såg Beva.

Han sörjde Iana fortfarande fast det var länge sedan som en allvarlig sjukdom hade inneburit att Kraften lämnat henne.

Aen hade varit väldigt liten då och han hade bara få minnen av henne.


Vari


Vari böjde sig ner och tog upp en underlig sten som gömde sig i den mjuka sanden.

En våg smekte sakta han bara fötter.

Han tittade ut över havet.

Han kom att tänka på hans bror Eron.

Det var länge sedan som jag var hem till honom.

Vari såg Iana framför sig.

Hon hade varma bruna ögon som alltid tycktes stråla av en inre glöd.

Tyvärr fick hennes liv ett snabbt slut då den grymma sjukdomen släkte hennes liv.

Eron sörjde henne djupt och våg av medkänsla passerade genom Vari.

Jag måste hälsa på honom.

Han betraktade stenen som tycktes likna en gammal man som betraktade honom.

Han fick en underlig känsla av att stenen ville säga honom något.

Jag måste åka till Eron nästa dag.


Eron saknar Iana


Eron såg upp mot himlen.

Två varma ögon som tycktes stråla av en inre glöd betraktade honom.

Han kände en stor klump i magen och ögonen blev fuktiga.

Hans stora kärlek hade lämnat honom så hastigt.

Varför, varför, han kände hur han drogs ner i det svarta mörka där sorgen och ensamheten fanns.

Det mörka omslöt honom och kände hur livet och glädjen lämnade honom.

En tår föll ner på hans hand.

Han ville att Livsanden skulle lämna honom.

Iana fanns där på andra sidan.

Han längtade så väldigt efter henne.

Tankarna började återigen kretsa kring hur han bäst skulle ordna så att han inte mer behövde uppleva den förlamande sorgen.

Han kunde dock fortfarande känna olust inför att själv avsluta livet.

Han tänkte på vad hans närmaste skulle känna när de hittade honom.

Jag kanske skulle ordna så det såg ut som en olycka tänkte han.

Då behövde de inte känna skuld.

Men kanske de ändå tyckte om honom och skulle sakna honom.

Han kände Ianas hår mellan sina fingrar och hon log mot honom.


Vari räddar Eron


Vari fann honom.

Han låg alldeles på kanten till det stora stupet.

Det hade regnat och Eron var blöt och huttrade i en dvalliknande sömn.

Jag kom i sista stund.

Vari tyckte mycket om sin bror och kände en stor sorg.

Jag måste stanna hos honom och hjälpa honom.

Han böjde sig ner och lyfte upp Eron.

Eron såg förvirrat på honom.

Han visade inget tecken på att han kände igen sin bror.

Vari drog med en kraftig sinnesrörelse Eron intill sig.

Eron började gråta och han vände ansiktet upp mot Vari.

Ögonen som förut tycktes sakna ljus började sakta leva och han såg att Vari var där.

Han tryckte Vari intill sig.

Tack för att du kom.

Du räddade mig.


Beva


En liten bäck flöt genom den täta skogen.

Skogen var så tät att endast ett muntert porlande avslöjade ett bäcken fanns där.

Men inte där Beva stod.

Skogen lät en liten äng visa upp små vackra blommor.

Bäcken kom fram ur skogen och rann sakta genom ängen.

Den bredde ut sig och blev till en liten tjärn.

Beva tyckte mycket om den här platsen.

Hon gick ofta hit när hon ville vara ensam med sina tankar.

Beva satte sig ner på en sten och betraktade de vackra blommorna.

Hon kände ett stort lugn och slöt sakta ögonen.

En varm känsla uppfyllde henne.

Hon tänkte på Aen.

Hon tyckte mycket om honom.

Beva kom ihåg Iana.

Hon kom ihåg hennes varma ögon och hur hon kände ett stort lugn när Iana såg på henne.

Hon var bara en liten flicka då men förstod ändå hur mycket Eron älskade Iana.

Plötsligt en dag fanns inte de varma ögonen längre.

Det var som om ett ljus hade lämnat dem alla och ersatts av en grått meningslöst töcken.

Eron vars ögon alltid strålade av glädje när han betraktade Iana miste sin glans och en mörk skugga kom att för alltid att visa sig. 

Beva tänkte på Aen som var väldigt liten då Iana lämnade dem.

Han fick aldrig lära känna sin mor.

Beva kände en stor sorg över Aen.

Hon tyckte mycket om honom.

Hon kände att de hörde ihop.

Hon var dock äldre än honom och när de var små hade åldersskillnaden upplevs stor. 

Nu var de båda äldre och var på samma plan.

Hon kunde dock ibland känna Aens saknad av att hans mor försvann så tidigt och att hon då trädde in i Ianas ställe.


En mörk skugga drog över den lilla tjärnen och Beva kände hur även skuggan kom in i hennes tankar.

Den varma och lugna känslan förvann och hon såg Erons tomma blick och hur hans bror omfamnade honom.

Hon reste sig häftigt och en orolig känsla drog henne mot Erons hem.


Iana


Ianas varma blick hade en besynnerlig påverkan på alla i hennes närhet.

Den som mötte hennes blick kände hur lugnet och friden strömmade in.

Hon fanns för alla.

Hon kunde få den mest inbundne att öppna sig.

Eron älskade henne över allt annat.

Hon älskade också Eron.

Beva var ofta hos dem.

Iana tyckte mycket om den lilla flickan.

En dag fick Eron och Iana se ett liv komma till värden.

Aen öppnade ögonen för första gången och såg sin mors varma ögon.

Han såg också sin far, vars ögon strålade av glädje.

Iana och Eron var väldigt lyckliga och Aen kunde känna värmen och lyckan från de båda komma in i hans lilla kropp. De fick dock en kort tid tillsammans.

En dag kände Iana hur en skugga kom för hennes ögon och en obehaglig känsla trängde sig in.

Hon tänkte dock inte så mycket på det. 

Det var säkert ingenting.

Dagen efter kom det obehagliga tillbaka.

Hon ville dock inte oroa Eron och nämnde inget för honom.

En natt vaknade hon av ett konstigt tryck över bröstet.

Hon kände att hon hade svårt att andas.

Hon somnade men sov oroligt.

På morgonen fanns det obehagliga trycket kvar.

Hon beslöt att tala med Eron.

Eron blev väldigt orolig och ringde genast efter en läkare som han kände stort förtroende för. 

Läkaren hade varit med när Ian föddes och kände Iana och Eron väl.

Han kom genast.

Hans blå ögon såg forskande på Iana.

Han undersökte Iana grundligt.

Han kände en stor oro när han betraktade Iana.

Han hade inte varit med om något liknande.

Han visste inte vad det kunde vara för fel på Iana. 

Han förstod dock att det var något allvarligt men kunde inte finna någon ledtråd.

Han såg bekymrat på Iana.

Iana förstod hans belägenhet och tog hans hand mellan sina händer.

Hon såg på honom.

Du har gjort vad du kunnat.

En otäck sjukdom har slagit sina klor i mig och jag känner stor oro för Eron och Ian. 

Läkaren visste inte vad han skulle säga och kände hur han fick tårar i ögonen.

Eron kom in i rummet och såg de båda. 

Han förstod att något fasanfullt hade hänt Iana och hans ansikte blev grått av fasa.

Läkaren kunde bara säga att han inte kunde göra något men lovade att kontakta bäste tänkbara expert och lämnade bedrövat de båda.

Iana uppmanade all kraft hon förmådde och lade sin hand på Erons kind och försökte trösta honom.

Aen som låg i sin lilla säng kände att något fruktansvärt hade hänt och började gråta.

Beva hörde Aens gråt och kom in i rummet.

Hon kände en stor klump i magen av förtvivlan när hon såg de båda.

Hon tog upp Aen från hans säng och gick fram mot Iana och Eron.

Iana orkade inte hålla sina ögon öppna.

Hon somnade och sov oroligt.

Eron omfamnade henne och grät hejdlöst. 

Varför har detta drabbat oss?

Beva kunde dock inte trösta honom och hon kände gråten komma.


Iana möter döden


Iana vaknade av ett ljussken.

I dörröppning stod en märklig gestalt omgiven av ett underligt vitt ljus.

En vit lång klädnad nådde ända ner till golvet.

Fötterna doldes men händerna var vita som nyfallen snö.

Ansiktet var också alldeles vitt.

Men de stora ögonen var svarta som två djupa gravar.

Hennes blick drogs mot ögonen.

Plötsligt fanns gestalten vid hennes säng.

Hon kände en iskall hand på hennes panna.

De svarta ögonen tycktes växa i storlek och plötsligt försvann tröttheten och det förlammande trycket över hennes bröst.

Hon befann sig på något underligt sätt utanför sin säng.

Hon vände sig om och såg sig själv ligga i sängen.

Det vita ansiktet vändes mot henne.

Du har nu lämnat de levande och jag är döden som har hämtat dig.

Din livsande har lämnat din kropp och den befinner sig nu bland de döda.

Ett kraftigt vitt ljus uppfyllde hela rummet och plötsligt var Iana ensam och hon såg hur Eron och hennes närmaste komma in i rummet och hon kände deras förtvivlan och hon hörde hur Ian grät.


Ianas ande


Hon försökte tränga in i deras sinnen men deras förtvivlan utestängde henne.

Iana upptäckte att hon kunde se fast hon inte hade några ögon och att hon kunde höra fast hon inte hade några öron och att hon kunde röra sig fritt och att hon kunde uppfatta de levandes känslor och tankar.

Iana befanns sig hela tiden i närheten av Erons hem och hon kände hans sorg och saknad efter henne.

Hon saknade honom också och hon försökte komma i kontakt med honom.

Hon lyckades ibland när han sov komma in i hans drömmar.

Hon försökte tala om för honom att hon befann sig alldeles intill honom.

Men hon hade svårt att tränga igenom hans sorg och förtvivlan. 


Ian minns Iana


Åren gick och Ian hörde ofta hur Eron, Beva och Erons bror Vari prata om Ians mor.

De hade alla älskat henne men en otäck sjukdom hade tagit Iana från dem.

Han hade varit så liten då men de varma bruna ögonen fanns kvar i hans minne.

Hans far sörjde Iana mycket och Ian fick många gånger försöka trösta sin far.


Ianas finns med dem


Ibland kunde de känna att Iana fanns intill dem och att hon försökte komma i kontakt med dem.

Det var bara några få korta stunder men de kunde dock känna att Iana fanns där intill dem.

En gång hade Eron tittat upp mot himlen och Eron hade sett in i Ianas ögon.

Iana kände Erons förtvivlan och hans längtan efter henne.

Hon kände också hans längtan efter att få lämna de levande och förena sig med henne.

Hans steg förde honom mot det stora stupet.

Hon förstod vad han tänkte och försökte hindra honom.

Hon kände hur han höll hennes hår mellan sina fingrar.

Hon fick honom att sätta sig ner och hon såg hur han grät och han till slut somnade.

Regnet kom och han sov oroligt.


Vari får en föraning


Vari bodde ensam i ett hus där han kunde se ut över havet.

Han gick ofta ner till stranden och tyckte om att vara där med sina tankar.

Han tänkte ofta på sin bror och hur Iana så hastigt hade lämnat dem.

Han försökte hälsa på sin bror så ofta han kunde.

Hans arbete hindrade dock honom.

Han tyckte om att simma och efter middagen brukade han ofta simma ut mot en liten ö.

Från ön kunde han se sitt hus som låg på en liten kulle.

Det fanns inga andra hus inom synhåll.

Hans arbete krävde mycket energi och därför kände Vari att det var skönt att komma hem och han trivdes i sitt ensamma hus.

En dag när han stod vid stranden fick han se en sten i sanden.

Iana var alldeles intill Vari.

Vari tog upp stenen och Iana visade sig i stenen och talade om för honom att han genast måste åka till sin bror.


Iana


Iana var med när Vari fann Eron vid det stora stupet.

Hon såg hur de båda förenades och kände Erons tacksamhet över att Vari hade kommit.

Erons förtvivlan fanns dock kvar och hon kände att Beva borde vara med dem.

Hon fann Beva vid tjärnen som hon älskade.

Iana lät en grå skugga dra fram över tjärnen och hon kom i kontakt med Beva som genast reste sig från sin sten och skyndade till de båda bröderna.


Alla förenas


Ian var på väg hem.

Stigen gjorde en skarp krök.

Han hörde ljud framför sig och plötsligt såg han sin far och hur Vari höll om honom.

Ian skyndade fram och såg sin fars genomblöta kläder och hur hans ansikte växlade mellan förtvivlan och tacksamhet över att Vari var där.

Beva kom springande på stigen och alla var nu förenade.

Plötsligt lystes stigen upp av ett kraftigt ljussken och Iana stod på stigen framför dem.

Hennes varma bruna ögon såg på dem.

Jag finns alltid intill er och du Eron skall inte vara förtvivlad.

Jag älskar dig och en dag skall vi åter vara tillsammans.

Du skall dock leva bland de levande och ta hand om dina kära.

Den dagen kommer då du blir hämtad av döden som jag blivit men jag finns alltid intill er alla.     




Av ingvar sjölund - 12 februari 2013 08:28

Anden och huset


När döden kommer försvinner livet.

Det som varit ett levande blir bara ett tomt skal.

Något har funnits där när livet fanns men försvunnit när döden kom.

En livsande bor i den levande människan.

Den levande människan är livsandens hus.

I människans hjärna finns tankarna och förnimmelserna.

Hjärnan håller även ordning på människans kropp.

En människa kan vara olika utrustad.

Människan kan ha många fel i sin kropp och hjärna, många viktiga funktioner kan saknas eller så är de mindre bra men människan kan också vara välutrustad.

Det är dock livsanden som ger människan styrka och kraft.

Så även om andens hus inte är så välutrustat kan livsanden vara stor och stark.

Människan kan då trots sina brister vara en kraftfull person.

Om däremot livsanden är slö och viljelös utnyttjar den inte människan eller sitt hus på bäst sätt.

Livsanden är liksom en liten figur som bor i sitt hus och styr och ställer med människan.

Man kan också säga att den också är människan allra innersta oförstörda jag.

Om man kan likna människans hjärna med en dator så kan man tänka sig den lilla figuren sittande vid datorns tangentbord.

Den lilla figuren är dock en lite besynnerlig varelse.

Den har ett skiftande humör och kan vara olika närvarande.

Ibland lämnar den sin dator och människan kan då bli frånvarande och kanske göra underliga saker.

Men om den lilla figuren är på sitt allra bästa humör kan den köra och utnyttja sin dator.

I datorn finns en mängd olika saker som den lilla figuren kan använda.

En sådan sak är fantasin.

Med fantasin kan anden få människan att sväva bort på de mest underliga resor och tankar men även att komma på helt nya saker.

Den lilla figuren kan verkligen utnyttja sin dator eller vår hjärna på många olika sätt.

Den lilla figuren är vårt liv, vår kropp och vår hjärna är bara ett redskap.

Anden eller vår lilla figur kom till oss när vi föddes.

Den hjälper oss genom livet.

Den finns där bakom våra tankar och handlingar.

Vi måste dock lära oss att lyssna på den lilla figuren som är vårt allra innersta oförstörda jag.

Om vi glömmer den kan våra liv bli utan innehåll och anden bli viljelös och slö.

Våra tankar flyger och far.

Tyvärr kan de ibland fastna i håglösheten och viljelöshetens träsk.

De kan också fastna djupt i dyn där depressionen finns.

Vi kanske måste få hjälp av andra människor men anden finns och hjälper oss att kravla oss upp.

Om vi stressar oss fram genom alla måsten och oväsentligheter kan vi tappa bort den lilla figuren.

Den lilla figuren eller vårt innersta jag får då ingen kontakt med sin dator som lever eget liv.

Den lilla figuren blir håglös och viljelös och en dag står vi där med ett innehållslöst och meningslöst liv.

Men lyssnar vi på vår lilla figur finns den där och kan göra mycket när den får helt tillgång till sin dator.

Vår ande lever då upp och hjälper oss med många problem.

Vår kropp och vår hjärna kan utsättas för många skador under vårt liv.

Men så länge vi lever finns vår lilla ande med.

Det viktiga för oss är att lyssna på vår ande som finns där.

Av ingvar sjölund - 12 februari 2013 07:30

Tanken


Tanken flyger fram.

Ibland är tanken i dåtiden.

Då måste tanken ha hjälp av minnet.

Minnet är en opålitlig figur.

Minnet kan ibland bara säga, jag minns inget.

Ibland säger minnet helt fel.

Tanken kan ibland få hjälp av någon annan tanke som förmedlas via ord.

De orden kan ibland hjälpa minnet att komma ihåg.

Men ibland finns ingen hjälp att få.

Tanken kan ibland läsa om dåtiden i en tidning eller på en dator.

Då behövs inte minnet.

Tanken är ibland i framtiden.

Då tänker eller hoppas tanken att så blir det kanske i framtiden.

Men framtiden lever sitt eget liv och den blir som den själv vill.

Varken dåtiden eller framtiden tillhör verkligheten.

Det är endast nutiden som är verklig.

Men nutiden ändras snabbt.

Tiden är enkelspårig den går bara åt ett håll.

Den går hela tiden från nutiden in i framtiden och kvar blir dåtiden som det bedrövliga minnet skall komma ihåg. Tanken gör som den vill och kan ibland träffa på fantasin.

Då lever tanken sitt eget liv med fantasin och de två svävar bort var som helst.

Men nutiden kan göra sig påmind och då får inte tanken vara tillsammans med fantasin längre.

Tanken kan ibland träffa på ångesten.

Då hindras tanken av ångerstens tenakler som vill hålla fast tanken.

Grämelsen är också en figur som vill att tanken skall stanna.

Tanken kämpar för att komma loss.

Om tanken har tur kan humorn dyka upp.

Humorn är en rolig figur som vänder upp och ned på allting och plötsligt kan tanken komma loss.

Humorn har ofta sällskap av glädjen som kan komma när humorn har rumsterat.

Ibland är tanken i drömmen.

Då kan dåtiden komma fram på det mest konstiga sätt.

Ibland kommer minnet ihåg vad tanken har drömt men oftast har minnet glömt.

Tanken har ibland nytta av kunskapen.

Kunskapen kan ibland tala om för tanken vad tanken skall tro om saker och ting.

Men även kunskapen kan ha fel och tanken hamnar på fel spår.

Många gånger försöker andra tankar som då förmedlas via ord eller gester påverka eller upplysa tanken.

Ibland tycker tanken om det men ibland dyker irritationen eller vreden upp och tanken vill tänka som den själv vill. Tanken kan ibland fördjupa sig i en bok eller tidning och då lever den tillsammans med fantasin.

Den kan även leva med kunskapen som vill lära tanken.

Tanken är väldigt svår att styra.

Den svävar som den själv vill.

Ibland har tanken drömmar om framtiden.

Då får tanken hjälp av fantasin och hoppet.

Men ibland dyker otrevliga figurer upp.

När missmodet och hopplösheten gör entré får tanken svårt att komma loss.

Då måste tanken ofta få hjälp av ordet från någon annan tanke så hoppet kan komma fram och fösa bort hopplösheten.

Tanken är ofta hjälpsam och vill hjälpa andra tankar.

Men ibland gör tanken fel och misstroendet och oförståelsen smyger fram.

Ibland om tanken har riktigt otur kan den möta depressionen.

Depressionen är som ett svart hål som försöker uppsluka tanken.

Då måste tanken få mycket hjälp för depressionen är stor och stark.

Tanken vill ha uppskattning från andra tankar.

Om tanken inte får uppskattning finns värdelösheten och otillräckligheten runt hörnet.

Tanken kan även finna kärleken och medkänslan.

Då känner sig tanken stor och stark.

Men om hatet och vreden dyker upp måste tanken göra sitt bästa för att inte uppslukas.

Det finns många gestalter som är farliga och besvärliga men det finns de som tanken verkligen tycker om och de är kärleken, medkänslan, humorn, glädjen och fantasin.

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<<
Februari 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards